Första oktober. Jag lever fortfarande kvar i att det är sommar. Men det är det ju tydligen inte.

Precis nu kom jag på! Oh. Förra året, den här dagen, vid den här tiden tog jag ett tårfyllt farväl av min Mamma, Pappa och Lillasyster på en tågperrong i Kil.

Jag sa överlägset
Haha, jag kommer inte att gråta!
Tre sekunder senare lät det så här
BUUUUÄÄÄH!!!!? SNYFT! SNÖRVEL!?
Det gick inte att stoppa.

Anna tyckte inte om att jag började gråta. Det har jag hört många gånger nu efteråt. Hon kände sig som världens sämsta dotter när det inte kom några tårar från henne. Hon berättade att hennes föräldrar tittade nyfiket på henne och nästan väntade.
Jahapp..... Ses om ett år då. Ha det bra. Hej!
Blev det istället.

I can't help that I'm soft. Eller att jag har separtionsångest.